Theresé & Oliver

Det är som att leva i en bubbla, du tar dig inte ut förrän du klarar av att spräcka den. Jag slår och slår på insidan av bubblans väggar, ingenting hjälper, jag tar mig inte ut. Jag slåss om det lilla syre som finns kvar, tillsammans med jobbiga drömmar, tårar och sår som svider. Vars ska jag finna ork att spränga den? Syret är snart slut och orken i kroppen blir hela tiden mindre och mindre. Jag försöker hålla mig lugn men paniken kryper i blodet. Jag är inte stark längre, vill bara ta mig ut och bort från allt det onda, jag orkar inte stå öga mot öga med verkligheten längre. Jag som alltid haft en så stark vilja, alltid ställt mig upp när någon knuffat omkull mig, orkat slå tillbaka. Jag har inte den viljan kvar, du tog den från mig. Inget och ingen har någonsiin kunnat krossa mig, men du har lyckats.

Som jag en gång sa, den som kan krossa mig är den människa som verkligen lyckats "fånga" mig men även den människa som inte förtjänar mig fast det kommer vara den människa jag svårast kan släppa och den människa som har mitt hjärta..

En dag kommer jag spräcka bubblan, gå vidare, andas någon annans syre och vara glad. Men tills dess ska jag samla på mig ork och ny styrka för att ta mig ut från platsen där tiden står stilla. Jag lever i nuet, och accepterar dagen som den är.

Sen en sista rad till en person som ja inte vet om den läser eller inte men iaf. Jag hoppas vi kan vara vänner nu utan att behöva ha våra diskutioner, och då syftar jag mest på dom jag startar, förlåt och jag ska försöka att inte ha damp :) Men kom ihåg, även om jag inte har det i tanken så "du får = jag får" och inte ett ord sen.

Have a nice day, I will ;)